Att jag har ett brinnande intresse för hundar är nog ganska känt, åtminstone i den närmaste kretsen runt min familj. Vi har fyra härliga hundar i familjen just nu och jag är nöjd med antalet även om det ibland känns lite betungande och ger mig dåligt samvete när jag inte hunnit träna alla tillräckligt mycket. Och någon gång är det svårt när jag inte vet vilka jag skall välja att få följa med, det är så himla svårt att välja bort någon, men oftast är det bara roligt att de är så många, det underlättar till och med ibland; de äldre fostrar de yngre om jag inte är riktigt kry för långpromenader så kan de klara motionen någon dag genom att rusa av sig i vild lek tillsammans en stund. Jag har aldrig tänkt så mycket på att hundar är ett så stort intresse för mig. Jag kan tänka smått elaka tankar om en del som är "golfidioter", "datanördar" eller "träningsnarkomaner", det är svårare att se sig själv utifrån. När jag någon enstaka gång per år åker någonstans utan hund så kan jag inte låta bli att snegla avundsjukt på dem som har hundar med sig. Vad kallar man en människa som snart fyller 50 år och inte kan låta bli att fråga "Får jag hälsa på din hund?" när hon för EN gångs skull är ute och roar sig utan hund? Min pappa sa ibland irriterat men med en underton av kärlek i rösten: "Du är en riktig hundfia, det har du alltid varit och det kommer nog aldrig att gå över", jag är helt säker på att han hade rätt och jag har börjat tro på att vissa föds till det. Om man kunde spåra min släkt 8-10.000 år tillbaka så tror jag att mina förfäder var bland dem som startade domesticeringen av vargen, alltså de som började tämja vargarna och startade den avel som ligger till grund för dagens sällskapshundar. Jag tror att min kärlek till hunden är genetisk och att det inte går att göra något åt det. Alltså har jag ett behov av att ha en liten flock omkring mig för att jag skall må bra och det måste väl kunna ses som ett hållbart argument i framtida diskussioner med maken? ...när jag börjar känna att det är dags för ytterligare en jycke menar jag. Var och en är salig i sin tro och jag tror på det genetiska arvet i mitt fall ;) 

När det gäller mitt brinnande intresse så höll det på att sluta i katastrof för ett par veckor sedan. Maken skulle gå och lägga sig och påstod att jag också såg trött ut, nu är jag en lite envis person så jag hävdade motsatsen och påstod att jag skulle se färdigt det program jag hade börjat titta på. Att mannen i mitt liv ansåg att jag såg väldigt sömnig ut det tänkte jag inte bry mig om alls. Pelle lämnade vardagsrummet och jag tror knappt att han hann upp på andra våning innan jag sov, ja, jag erkänner; han hade rätt. 

Jag vaknade hastigt, flög upp på fötter och såg mig omkring. Vilken lukt! Det stank av bränt hår, jag böjde mig fram och blåste ut blockljuset på vardagsrumsbordet och såg mig omkring. Viska låg utsträckt, helt obekymrad, i soffan. Bullen stod vid grinden och verkade vilja gå ut i hallen. Bimbo stod i ett hörn med sänkt huvud. Tequila vankade omkring runt soffan. Då insåg jag att lukten måste komma från någon av hundarna, jag gick igenom varje hunds päls, det var lite dåligt ljus i rummet men jag kände igenom dem, en i taget innnan jag skickade ut dem i trädgården. Jag upptäckte inget konstigt, mer än att Tequilas päls var lite tufsig i nacken och vid ena örat. 

Plötsligt stod vår 16-åring i trappan, yrvaket undrade han vad jag sysslade med. Han sov på andra våning och hade vaknat av lukten! Det stank verkligen av bränt hår i hela huset. Jag tittade på golvet och såg små svarta tussar, det såg ut som om någon hade vrängt ur en socka med ludd i på golvet. "Vem har vrängt sin socka här?" hann jag tänka innan jag insåg att det måste vara päls. Jag böjde mig ner och skulle ta upp en liten pälstuss, då upptäckte jag att det bara var aska, ren aska i små tussliknande formationer. "Herregud! Tequila har brunnit!" Insikten gjorde nästan ont, jag blev rädd i efterskott. Jösses, jag hade somnat ifrån blockljuset på bordet, intill ljuset stod en skål med chips, Tequila har väl blivit sugen och gått upp på bordet med framtassarna, sträckt sig över ljuset för att nå chipsskålen och fattat eld, utan att jag vaknade. Hon har sedan sprungit runt i rummet, "asktussarna" låg inom ett begränsat utrymme en bit från soffan, antagligen har hon skakat sig så att det har slocknat. Någon sa att det oftast "bara" pyr i hår/päls och på något vis så hade det slocknat av sig självt. 

Hur kan man somna ifrån ett ljus på bordet? Det är inte försvarbart, jag känner mig verkligen som en riktigt dålig människa. Vi har flera barn och hundar, hela huset kunde ha brunnit ner. Det enda som är bra med detta är att det inte kommer att hända igen. Alla blockljus och öppna ljuslyktor är utslängda och på soffbordet står en ordentligt tilltagen ljuslykta med "hatt" på. Även fortsättningsvis kommer mitt intresse för hundar att brinna, men några brinnande hundar vill jag slippa uppleva fler gånger. 

Tänd ljus och mys för fullt hela kalla vintern, men var rädda om er själva, barnen och djuren och se till att ni har bra lyktor där ingen kommer åt lågan! 

KRAM Ninni