MI GruppSamtalsledare

Jag är så himla glad att jag hoppade på min senaste utbildning; Motivational Interviewing Groups Training och jag hade sådan tur att jag fick gå den för två erkänt skickliga MI-utbildare verksamma i USA; Karen Ingersoll, Ph.D. och Christopher Wagner, Ph.D.

Det har varit några arbetssamma dagar med många nya intryck, en hel del påminnelser om sådant jag redan kunde och massor av gruppövningar. Att allt var på engelska gjorde inte saken enklare för mig som bara har helt vanlig "skolengelska" i botten, men nu är det klart! 

Tanken med denna utbildning är att jag skall hålla olika motivations-grupper och stresshanteringsgrupper för VillGott´s Hund och Absolut Alpacka det kommer dessutom att bli ett gott komplement för mig när jag nästa år är färdig med min Behandlings-/Socialpedagog-utbildning. Så nu är det dags att sätta ihop kursplaner för "problemhundsträning" i grupp och lite annat smått och gott. Men först lite vila; Kommande helg ska jag lägga de flesta böckerna och datorn åt sidan och använda min tid till avkopplande NoseWorkträning med hundarna och grimträning av alpackor. 

Lev väl! 

Nospussar

Ninni

Unna din hund en skön semester!

För lite drygt 20 år sedan startade vi Gestur´s Hundhotell vår devis var: "Unna din hund en skön semester!". Vi tog emot hundar både i vårt hundhotell men också inne i familjen bland våra Irländska varghundar som lugnt och trygg styrde upp gästerna och föregick med gott exempel över hur man uppför sig så att semestern blir ett trevligt minne. Vi hade så svårt att lämna gästerna ute i hotellet på nätterna, trots att det var helt nybyggt och snyggt med sköna bäddar, tapeter med hundmotiv och med radio och dämpad nattbelysning. När det blev kväll tog vi oftast med hela gänget in, när vi fick fler barn så brukade vi fråga barnen; vem vill ha en Dobermann på rummet ikväll? Vem kan ta en Collie? osv... Ibland funderade vi på om vi var ensamma om att göra så här, men vi valde att enas om att de flesta hundhotell/-pensionat förmodligen gjorde just så.

Vi har många fina minnen av våra gäster, som av naturliga orsaker inte lever idag. En av våra första valp-gäster (schäfervalp) åt upp en stor del av vår resårmadrass en natt, ja, vi sover ganska hårt och de där Irländska varghundarna, vände tydligen blickarna åt ett annat håll den natten och, lät oss sova. En annan gäst hade med sig sin katt hela vistelsen, jo, en livs levande vacker katt, det gick fint, båda verkade trivas men vi var oroliga över att katten skulle rymma. En liten rar, men busig, unghund, Festis, puttade ur vår dotter Sara ur sängen flera gånger en natt, vi glömde tala om för dottern att Grand danois är ganska "brötiga" när de är 7-8 månader.

Det hände faktiskt att en hund rymde en gång också; våra söner Pontus och Kim öppnade ytterdörren och där stod en stor grå hund, som inte hörde till oss. De ropade "Mamma! Det står en hund på altanen!" Jag gick och kollade lite snabbt, på avstånd och sa: "Sätt på den ett koppel! Den där känner jag inte igen, vi får kolla om den har någon märkning". När jag kom fram till hunden så såg jag att den var väldigt lerig och då insåg jag att det var Pepsi under all lera, en vit herdehund-gäst som tydligen hade rymt över 2-metersstaketet, roat sig med hästarna och rullat sig i hagen för att sedan komma in och artigt be om en dusch. Tja, det där sista kanske är en sanning med modifikation, men som hotellgäst vill man väl något när man knackar på i receptionen. Dusch blev det och Pepsi bodde alltid, varje semester, inne hos oss i familjen efter den händelsen, hon hade förresten med sig sina marsvin ibland också, jo, livs levande och himla mysiga. Lova, den vackra blandrashunden med sin otroligt uttrycksfulla, busiga blick och varma hjärta, är också en hund som för alltid har en speciell plats i våra hjärtan. Hon kom ofta till oss ända från det att hon var valp tills hon var ganska gammal. 

Jag skulle kunna fortsätta skriva i princip hur länge som helst om våra underbara gäster/vänner, det finns flera hundra hundar att berätta om och vi har många, nu levande gäster som jag har massor av roliga historier att dela med mig av. Men jag sparar det och berättar istället den glädjande nyheten att vi i sommar avslutar hundpensionat-eran och återgår till vårt gamla koncept. Vi bygger Hundhotell! Vi kommer att bygga ut en fristående del från vårt hunddagis. Det blir en hotelldel med lyxiga, stora, ljusa rum med AC, altan och rastgård. Vi kommer att starta bygget av de fyra första rummen i mitten av maj och räknar med att vara klara senast 30 juni. Hur många rum ytterligare det blir har vi inte bestämt ännu, men 4 stora rum skall stå klara under sommaren 2017. 

Ha en fortsatt fin Påskhelg! 

/Ninni 

 

Nytt år! Nytt hus! Nya träningstillfällen!

När jag lade upp kurserna för vårterminen 2016 så hade jag inte räknat med att vi skulle flytta redan i februari! Vi hade planerat en flytt till sommaren, men så kom köparen som hade bråttom in i vår fastighet i Kinna och jag, som är tidsoptimist sa "det ordnar sig! Vi fixar det!" och så får vi slita som galningar hela januari. 

Vi kommer, tyvärr inte att lyckas få igång kurserna de datum jag planerat, det blir en framflytt på ca 2 veckor, meddelande är på väg ut till alla som anmält sig till kurs. Om de nya datumen inte kommer att funka för någon så har man all rätt att ta tillbaka sin kursanmälan i och med detta. Jag beklagar om det ställer till det för någon, men hantverkare och andra inblandade skyndar sig så fort de kan, utan att för den delen slarva med renoveringen. 

Vi får glädjas åt att det kommer att bli så himla bra när det blir färdigt! :) 

De kurser som kommer att starta inledningsvis är: Valpkurs, Vardagslydnad, NoseWork och Rallylydnad gå gärna in och läs mer under Kurser på vår hemsida 

IMG_8736.JPG (151,15 kb)

Summering av år 2015 och Nystart 2016!

I min summering av 2015 ingår i stort sett bara stress, som nästan färdig mindfulnessinstruktör så borde jag kanske inte stressa så mycket, men tack vare min utbildning så har jag verktyg för att ta hand om mig själv när stressen blir för stor, den blir därför alltmer sällan övermäktig numera, tack och lov!

2014 och 2015 har vi letat gård, för att kunna verka och bo på samma ställe, ett led i att skapa en mer harmonisk vardag för oss, våra barn, hundarna och de andra djuren. Alla som har letat hus vet hur tidskrävande det är och hur mycket energi det tar att fundera över olika alternativ för att få det så bra som möjligt. Det skall passa oss, barnen, hundarna, alpackorna, kunderna osv...

Nu har vi hittat vår gård! Bara 4 km från Kinna centrum, det tar 4 minuter dit om man kör lagligt :) Det är en mysig liten gård med ett större hus för hunddagis och inomhusträning med många små omkringliggande hus och ett vackert torp med glasveranda där vi ska bo! Vi kände direkt när vi kom dit, hur klyschigt det än må låta, att; "Nu har vi kommit hem!" Dagis, kurser, butik och hundpsykologverksamhet flyttar i förväg, familj och alpackor flyttar i maj.

Jag hoppas på ett Gott slut 2015 för alla våra hundvänner med familjer. Jag hoppas att ni slipper bli skrämda till panikflykt eller paralysering av alla dessa smällare och raketer, som så många människor, av någon outgrundlig anledning, fortfarande sätter så högt värde i. Det finns massor av tips om hur man ska ta hand om våra älskade hundar när det smäller, på alla möjliga sidor på internet, så jag tänker inte ge fler tips här. Men Du är välkommen att mejla eller sms:a, även under helgdagarna om ni ställs inför något svårt bekymmer med någon av era kära fyrbenta familjemedlemmar. Även katter, hästar, alpackor, får och många andra djur mår dåligt när det smäller och blixtrar.

Vi kommer att starta år 2016 med renovering av våra nya lokaler, kursplanering för vår och sommar 2016 pågår för fullt och vi är så himla glada över att från och med 1 februari 2016 kunna hälsa Lina Krokström på hundigt.se och alla gamla och nya kunder

Välkomna till Kulla i Ginkalunda!

Gott Nytt hundÅr 2016!

kram Ninni 

Får man säga NEJ till sin hund?

Jag får ofta frågan om det är okej att säga NEJ till sin hund. Ja, man får lov att säga vad man vill till sin hund. Enligt lag så betraktas våra hundar som varor, ungefär som bilar och kylskåp och man får tilltala dem precis som man vill, en viss skillnad finns dock, de är levande djur och man får aldrig gå över de gränser som finns i djurskyddslagen. 

Men, om vi skall prata inlärning och någon undrar hur de snabbast skall lära sin hund bra saker, då rekommenderar jag att man skippar ordet NEJ, beroende på hur man väljer/valt att lära in ordet, ofta gör man det med irriterad/arg röst. Om du själv skall lära dig något snabbt och vll att kunskapen skall sitta kvar länge, vill Du då att någon ryter in kunskaperna så att "du fattar"?! Eller föredrar Du att lära dig av en lugn, trygg och saklig pedagog? Nej, är ett ord som ofta är svårt att lära in utan att låta arg eller irriterad och inlärning går verkligen mycket trögare om jag är irriterad/aggressiv, såvida jag inte har en väldigt undergiven elev (läs; hund). De undergivna lyder alltid snabbt då de blir rädda/osäkra och inte vill göra något som kan reta upp läraren (matte/husse). De undergivnas inlärning, utöver, NEJ och andra förbudsord, går sedan lika trögt eftersom de blir passiva, de vågar inte ta för sig och testa olika saker för att lyckas att göra rätt. 

Jag behöver inte ordet Nej. Om jag lär in ett uppmärksamhetsljud, inkallning, stanna m.m, så att det verkligen sitter, då behöver jag ju aldrig säga nej. När mina hundar exempelvis stannar och börjar tugga på ett kadaver, då klappar jag händer eller gör något "roligt" ljud och så fort de lyfter ett öra, eller på annat sätt visar att de lyssnar på mig, så kallar jag in dem. Skulle de avstå från att komma så går jag helt enkelt dit och byter/avleder på plats. Förr när jag röt nej till de hundar jag hade då, så fick det effekten att de såg mig som en konkurrent om det äckliga bytet. Men jag har bestämt mig för att jag inte är någon hund, alltså tänker jag inte konkurrera om hästbajs, skatungekadaver, grisöron eller annat äckligt. När det gäller byten så hade jag förr 4 olika typer av hundar. 

1. De som snöt bytet och sprang längre bort med det 

2. De som svalde innan jag hann blinka

3. De som vaktade det genom att stelna till och morra dovt

4. De som, undergivet, kröp ihop och såg ut som om jag brukade slå dem och lät mig ta bytet ifrån dem utan större protest

 

Hundtyp 4 var jag på den tiden väldigt stolt över, jag tyckte att jag hade "pli" på dem. De 3 första "typerna" var ju ett ganska stort problem och det största problemet var egentligen att jag själv hade tränat dem till att bli som de var, men jag var okunnig om hur inlärning fungerar, så jag förstod inte att det var mitt eget verk.

Jag skapade deras beteenden genom att ständigt ryta, slita ifrån dem allt de inte fick lov att ha och genom att ryta/vråla nej så fort de gick över mina personligt satta gränser, gränser som hundarna själva fick klura ut genom att testa och bli "fyade" :( 

Numera tränar jag med belöning för det som är rätt. Jag tillrättalägger miljö och annat vid nyinlärning, så att det inte skall kunna bli fel och tränar sedan med svårare och svårare störningar. Det blir givetvis fel ibland, även nu, och ibland blir jag irriterad, men då avstår jag från att träna vidare vid det tillfället. Det allra bästa är att jag numera känner mig trygg i att allt går att rätta till :) 

Hur är det nu med mat på bordet då? Hur gör man med dem som stjäl? Med ovanstående facit så gäller det ju att varken  träna din hund till att bli snabb på att svälja, snabb på att dra iväg och gömma sig eller duktig på att morra och bevaka byten. 

Ur hundars perspektiv är alltid det byte som inte någon vaktar, allmän egendom och alltså är det fritt fram att ta för sig av mat på bordet när inte någon vaktar den. De senaste 30 åren har jag alltid haft 2-7 hundar samtidigt, oftast 4-5, det gör att jag har kunnat betrakta samspelet i en flock. Om allt är normalt i en hundflock, alla är friska och mår väl och det finns tillräckligt med utrymme för att kunna dra sig undan för den som vill, så får den som har ett saftigt köttben gnaga ostört. De andra kan ligga och stirra på den som har benet men om allt är normalt så är det ingen som stjäl det. Ibland kan den som gnager tillåta en eller flera att hjälpa till och då gnager de tillsammans. Om köttbensgnagaren tröttnar och går därifrån så kan någon av de andra i flocken gå dit och ta det, utan problem. Om den som hade det först ångrar sig så lägger sig denne och väntar ut att den nye ägaren till bytet skall tröttna och passar sedan på när han/hon går ifrån. Undergivna hundar lämnar nästan direkt om någon stirrar på dem, de står i regel inte ut med den psykiska press som stirrandet innebär, andra kan fortsätta gnaga obekymrat hur länge som helst, ibland tills betraktaren ger upp och går. Jag har levt med halvstor till stora flockar, blandat tikar och hanar, i 25 år och har aldrig haft något slagsmål om ben eller andra byten. 

Det finns vissa hundar som avstår från att stjäla från bord och bänkar, om de har förstått att matte eller husse alltid äger bordet, även om de inte är där. Det är oftast de mest undergivna eller de som är säkra på att de kommer att få ta del av maten lite senare, matte/husse delar alltid med sig. 

Frågan är hur jag får min mest inbitna "mattjuv" att inte stjäla från bordet? 

Utan att skrämma, ryta eller aga så att hen helt enkelt inte vågar stjäla går det förmodligen inte, såvida jag inte tänker sitta vid bordet och vakta hela tiden. Men jag har kört med aggressiva, hotfulla metoder under mina 15 första år som hundägare och jag har valt bort dem. Numera lämnar jag inget framme omd et finns en risk att hundarna kan nå det. Skulle de ändå ta mat eller annat som är mitt så kallar jag på dem när jag ser det, det funkar perfekt eftersom de inte utvecklat vakt eller konkurrens om byten med mig. När de lämnar över "bytet" så får de en pyttebit av det där "bytet" som tack för att de väljer att backa och lämna över det till mig. 

Sedan slår jag mig själv med den där hoprullade tidningen och tänker, med aggressiv ton; 

"Fy Ninni! Fy dig som glömde maten framme!!" 

Det gör ont...

Vi har haft förmånen att få leva tillsammans med världens mest underbara lilla tik! Av alla mina hundar så är Bimbo den som kommit att stå mig allra närmast. 

Bimbo kom till oss i oktober 2001, en liten svart schapendoestik med vitt på bringan och lite vitt på tårna. Redan som valp hade hon ett helt oemotståndligt, vackert uttryck. Hon var självständig och fann sin plats bland våra irländska varghundar direkt och när hon växte upp så tog hon kommandot över alla hundar och ungar i familjen och såg till att skapa lugn och ro här hemma. Så himla trygg och go´. Hon är den första, av mina, hundar som jag aldrig "straffat" för oönskade beteenden. Hon är den första, som jag aldrig vrålat åt. Hon är den första, som jag (nästan) aldrig ryckt i kopplet. Hon är den första som jag aldrig korrigerat med fysiska övergrepp som knuffar och "nyp i nackskinnet". Hon är den första hund som jag behandlat med respekt fullt ut. Och det blev så himla bra! Kontakten och glädjen som kom med "på köpet" är obetalbar och går aldrig att få om man ständigt ryter, domderar och trycker ner sin hund :)  

Det var vår första irländska varghund, Cherie, som fick mig att börja tvivla på de metoder jag använde för att fostra och träna hundar. Hon var som en drottning bland andra hundar, lät aldrig någon annan hund behandla henne respektlöst och de gav henne ständigt undergivna, vänliga signaler. Jag såg detta och började fundera över varför? Hon röt aldrig åt dem. Hon bet dem inte. Hon tryckte inte ner dem i backen när hon blev irriterad. Hon skakade dem aldrig i nackskinnet. Nej hon stod bara där som en kunglighet och de andra följde henne som om hon var deras idol. Någon gång lyfte hon ena läppen och det kunde mullra lite lätt från magregionen, men det var endast om någon försökte ta ett köttben ifrån henne eller om de klev på henne när hon låg ner. Jag gjorde massor av fel och begick en del stora misstag med våra två första varghundar, innan jag förstod bättre, men när Tossa kom så hade jag bestämt mig för att bli mer som Cherie, denna vackra, stolta, vänliga irländska varghund fick bli min förebild. Jag hade helt enkelt fått nog av att skrika och gapa som en fullkomlig idiot utan kontroll, jag hade tröttnat på att trycka ner och ställa mig över hundar (nedläggning/rullning) för att de gjorde något som jag inte gillade.  Jag kände att det egentligen inte alls passade mig som person, jag är egentligen en ganska lugn, sansad och positiv person, men jag kunde inget annat sätt att fostra hund. 

Att förändra träningsmetoder och mitt förhållningssätt till hundarna i vardagen gick inte över en natt, långtifrån, det var mer en process på sådär, minst, 5-6 år. Gamla (o-)vanor är svåra att bryta. Tossa var född 1996 och när Bimbo kom 2001 så var jag nästan klar med min "förvandling" från hulken till en sansad och hyfsat normal människa. Numera så tränar jag hund för att det gör mig glad. Jag har fått mycket större tålamod och jag irriterar mig inte över minsta misstag och det är sällan jobbigt att vare sig leva med eller träna hundar längre. 

Jag är stolt över att jag vågade prova ett annat sätt att träna, äga och fostra hund och jag är stolt över att det blev så bra! Och jag är oerhört tacksam för de hundar jag har haft som har följt mig i vått och torrt och aldrig svikit, trots att jag varit dum många gånger. Jag har så mycket att vara tacksam över men just idag är jag ganska ledsen.

Bimbo är sjuk. Hon fyllde 13 år den 17 augusti och jag pendlar just nu mellan hopp och förtvivlan. Jag vet att hundar inte kan leva hur länge som helst, men just den här hunden har kommit att betyda så mycket mer för mig på grund av att jag under hennes livstid har lärt mig så oerhört mycket och Bimbo har varit med hela vägen som en glad och träningsvillig "försökskanin" när jag har lärt mig klickerträning, servicehundsträning, rallylydnad, agility, freestyle, viltspår, personspår, id-spår, kantarellsök, lite vallning, bollvallning, diplomathundsträning m.m. Allt skulle testas och Bimbo var alltid med på noterna :)

Bimbo har aldrig svikit mig, inte en enda gång och nu måste jag leva upp till att vara min "hunds bästa vän" och se till att hon den sista tiden i livet får känna sig trygg, vara smärtfri och att hon får leva och avsluta livet med värdighet. Det är tungt… Vi vet inte hur det går idag hos veterinären, men vi vet att hundar inte kan leva för alltid.

Det gör så ont, att tänka på att hon inte skall möta mig med sin vänligt viftande svans. Det gör så ont att veta att jag aldrig mer kommer att få känna hennes framtassar runt nacken när hon "kramas". Det gör så himla ont att veta att jag aldrig mer kommer att kunna möta hennes varma, kloka blick. Det gör så ont att förlora någon man älskar, men

inte en enda sekund tänker jag att jag skulle ha velat leva de senaste 13 åren utan dig, TACK Älskade Bimbo för all kärlek och för allt du har lärt mig, jag önskar, och hoppas, att du känner hur värdefull du är! <3  

Rallylydnad

Vi har en plats kvar i vår Rallylydnadskurs för nybörjare och det finns ett par platser kvar i fortsättningsgruppen, båda  startar onsdag 28 augusti. Läs på vår hemsida under fliken Kurser. 

Ett litet tips för dig som är intresserad/nyfiken på Rallylydnad: Söndagen den 10 augusti hålls tävlingar på Marks brukshundklubb åk dit och titta det brukar finnas go´fika att köpa och det finns garanterat massor av trevliga tävlanden att prata rallylydnad med! :) 

Apportering

Nästa helg, den sista i maj, har vi apportering på VillGott´s, med den genomgo´a och mycket kompetenta instruktören Catharina Fahlberg! Jag ser fram emot detta som ett litet barn på julafton :) 

På tal om apportering så har vi fått naturbegåvning nr 2 i familjen. Viska bär ju allt ifrån knappnålar till skiftnycklar, porslinsskålar och glas, väldigt bra eftersom hon kan vara till hjälp med mycket i vardagen, när matte är lat och inte orkar böja sig eller hämta något ;) Men vårt senaste tillskott, Alice, verkar vara ha lika stor potential, det kan vara en av anledningarna till att jag börjar gilla ulltussen, på riktigt ;) Hon bär och släpar på allt hon kommer över, utan att vi har försökt motivera henne det minsta lilla. Inledningsvis nöjer hon sig med foppatofflor, alla storlekar från 24-46, gympadojjor, gosedjur som är dubbelt så stora som hon själv och allsköns bråte som hon får tag i. När Pim, min mammas Chihuahua, har ätit upp sin mat så kommer Alice som ett skott och bär undan hennes lilla glasskål. Det blir nog ingen större match att få henne att bära porslin och metall, det kan bli något svårare att få henne att lämna av dem. Hon är enormt bytesmedveten och det gäller att ha bra grejor att byta med :) 

Förresten, kursen nästa helg är tyvärr fullbokad sedan länge, men det finns tre observatörsplatser kvar. Missa inte chansen om du är du ledig 31/5 och 1/6. 

Ha en mysig helg! 

Hundvalp på väg

Cirka en månad har gått sedan vi var på MyDog, jag kände mig faktiskt lite besviken i år, tills jag upptäckte att det lilla kaninskinnet jag köpte till Quila var perfekt som både belöning- och apporteringsföremål för henne. Hon älskar det! Tänk att jag åkte till Göteborg för att köpa något som är tillverkat av en trevlig kvinna i Aplared. Nu har jag köpt hem fler så de finns i vår lilla butik för den som är intresserad. Vi har också mjuka go´a koppel och halsband, av skinn från Svenljunga, sydda av samma kvinna :) Jag köpte en handväska också, skitsnygg! Tillverkad på Gotland… men den är ju inte till så stor nytta för hundarna förstås.

På lördag händer det spännande saker i Hunnaryd. Jösses, vad har vi gett oss in på…? Vi har bestämt oss för att ta hand om ett litet knyte, igen. Det är ca 2 år sedan Quila kom till oss, tiden går verkligen fort! Nu är det bara 5 dagar kvar till hämtning av den lilla och jag ser fram emot det med lite blandade känslor, det betyder att jag ser fram emot och vill ha valpen OCH att jag vet hur mycket arbete det ligger bakom, innan den är vuxen. Det här är valp nr 29 i ordningen och det är länge sedan jag enbart såg det mysiga med att skaffa valp. Jag är självklart inte ute efter att krossa någons valpdrömmar, men jag är mer realist än romantiker i det här fallet. 

Jag ser också det gulliga i en liten mätt valp som sover lugnt i min famn, eller vinglar omkring i snön och förlorar balansen och faller omkull så fort den försöker titta bakåt samtidigt som den går :) Men jag ser också hur jag måste gå ut i den där snön mitt i natten för att valpen ska kissa, och jag ser mig själv irriterad som sjutton när träningen inte går precis som jag vill eller när valpen för 70-elfte gången hämtar den där skon som hon inte får lov att tugga på och jag, tålmodigt, byter mot något mer hundvänligt. 

Det kommer att gå bra! Vi är många som kan passa och hjälpas åt. Den här gången har vi inga små barn, den yngste är en mycket hundklok 8-åring :) Vi har inte haft någon liten hund på 18 år så det känns extra spännande. Och precis som alla förstagångsvalpköpare så tittar jag efter halsband, selar, koppel, burar, sängar och annan utrustning. SÅ mycket fint det finns till små hundar! Det hjälper inte att vi har massor av prylar; täcken, halsband, koppel och burar i alla storlekar, det finns alltid något nytt som man "inte kan vara utan". 

Välkommen Alice! :) 

Inför MyDog

God fortsättning! Nytt år och så är det dags för MyDog igen. Konstigt, det känns som att det bara var några månader sedan vi var där senast. Men det har uppenbarligen gått ett helt år. 

Det är tredje året i rad som vi besöker MyDog utan hund, det är faktiskt riktigt skönt, när jag är där för att ställa ut hund så blir jag i regel kvar kring den ring vi är hänvisade till i och med nummerlappen och jag brukar inte hinna se så mycket annat än mina egna raser med medföljande människa. Det beror nog mest på att det är så kul att snacka hund med de som har samma ras/raser som jag själv, men det är nog också lite bekvämlighet, det är inte lika avkopplande att rota runt i alla montrarna när man samtidigt skall hålla koll på ett par av sina 4-benta kompisar, det är ganska trångt där inne i mässgångarna.

En gång är ingen gång, två gånger är en vana och tre gånger är en tradition, så nu åker vi traditionsenligt, jag och bästa  Carina till MyDog. I år med förhoppningen att hitta roliga prylar till hunddagiset. Våra gamla Ottosson-spel är ganska slitna nu, åtminstone de i trä, och även om några av hundarna fortfarande är minst lika entusiastiska när spelen kommer fram så är vi dagismänniskor lite trötta på dem. Vi skulle kanske behöva ha ett godisfack för människor också i de där spelen ;) Oftast har vi roligare när vi gör cirkuskonster eller tränar lydnad med dagishundarna, men hundarna själva tycker såklart att det är kul när "godisspelen" kommer fram. 

Om jag gör något intressant fynd på mässan så rapporterar jag det här så småningom. Har du något bra tips på aktivering som inte kräver flera timmars förberedelser/utförande? Tipsa oss gärna!

Jag önskar att jag kunde ge oss alla hundägare en solig helg med härliga hundpromenader utan regnkläder och genomblöta pälsar, men det är nog för mycket att hoppas på så;

Ha en mysig helg! oavsett väder //Ninni