Unna din hund en skön semester!

För lite drygt 20 år sedan startade vi Gestur´s Hundhotell vår devis var: "Unna din hund en skön semester!". Vi tog emot hundar både i vårt hundhotell men också inne i familjen bland våra Irländska varghundar som lugnt och trygg styrde upp gästerna och föregick med gott exempel över hur man uppför sig så att semestern blir ett trevligt minne. Vi hade så svårt att lämna gästerna ute i hotellet på nätterna, trots att det var helt nybyggt och snyggt med sköna bäddar, tapeter med hundmotiv och med radio och dämpad nattbelysning. När det blev kväll tog vi oftast med hela gänget in, när vi fick fler barn så brukade vi fråga barnen; vem vill ha en Dobermann på rummet ikväll? Vem kan ta en Collie? osv... Ibland funderade vi på om vi var ensamma om att göra så här, men vi valde att enas om att de flesta hundhotell/-pensionat förmodligen gjorde just så.

Vi har många fina minnen av våra gäster, som av naturliga orsaker inte lever idag. En av våra första valp-gäster (schäfervalp) åt upp en stor del av vår resårmadrass en natt, ja, vi sover ganska hårt och de där Irländska varghundarna, vände tydligen blickarna åt ett annat håll den natten och, lät oss sova. En annan gäst hade med sig sin katt hela vistelsen, jo, en livs levande vacker katt, det gick fint, båda verkade trivas men vi var oroliga över att katten skulle rymma. En liten rar, men busig, unghund, Festis, puttade ur vår dotter Sara ur sängen flera gånger en natt, vi glömde tala om för dottern att Grand danois är ganska "brötiga" när de är 7-8 månader.

Det hände faktiskt att en hund rymde en gång också; våra söner Pontus och Kim öppnade ytterdörren och där stod en stor grå hund, som inte hörde till oss. De ropade "Mamma! Det står en hund på altanen!" Jag gick och kollade lite snabbt, på avstånd och sa: "Sätt på den ett koppel! Den där känner jag inte igen, vi får kolla om den har någon märkning". När jag kom fram till hunden så såg jag att den var väldigt lerig och då insåg jag att det var Pepsi under all lera, en vit herdehund-gäst som tydligen hade rymt över 2-metersstaketet, roat sig med hästarna och rullat sig i hagen för att sedan komma in och artigt be om en dusch. Tja, det där sista kanske är en sanning med modifikation, men som hotellgäst vill man väl något när man knackar på i receptionen. Dusch blev det och Pepsi bodde alltid, varje semester, inne hos oss i familjen efter den händelsen, hon hade förresten med sig sina marsvin ibland också, jo, livs levande och himla mysiga. Lova, den vackra blandrashunden med sin otroligt uttrycksfulla, busiga blick och varma hjärta, är också en hund som för alltid har en speciell plats i våra hjärtan. Hon kom ofta till oss ända från det att hon var valp tills hon var ganska gammal. 

Jag skulle kunna fortsätta skriva i princip hur länge som helst om våra underbara gäster/vänner, det finns flera hundra hundar att berätta om och vi har många, nu levande gäster som jag har massor av roliga historier att dela med mig av. Men jag sparar det och berättar istället den glädjande nyheten att vi i sommar avslutar hundpensionat-eran och återgår till vårt gamla koncept. Vi bygger Hundhotell! Vi kommer att bygga ut en fristående del från vårt hunddagis. Det blir en hotelldel med lyxiga, stora, ljusa rum med AC, altan och rastgård. Vi kommer att starta bygget av de fyra första rummen i mitten av maj och räknar med att vara klara senast 30 juni. Hur många rum ytterligare det blir har vi inte bestämt ännu, men 4 stora rum skall stå klara under sommaren 2017. 

Ha en fortsatt fin Påskhelg! 

/Ninni 

 

Får man säga NEJ till sin hund?

Jag får ofta frågan om det är okej att säga NEJ till sin hund. Ja, man får lov att säga vad man vill till sin hund. Enligt lag så betraktas våra hundar som varor, ungefär som bilar och kylskåp och man får tilltala dem precis som man vill, en viss skillnad finns dock, de är levande djur och man får aldrig gå över de gränser som finns i djurskyddslagen. 

Men, om vi skall prata inlärning och någon undrar hur de snabbast skall lära sin hund bra saker, då rekommenderar jag att man skippar ordet NEJ, beroende på hur man väljer/valt att lära in ordet, ofta gör man det med irriterad/arg röst. Om du själv skall lära dig något snabbt och vll att kunskapen skall sitta kvar länge, vill Du då att någon ryter in kunskaperna så att "du fattar"?! Eller föredrar Du att lära dig av en lugn, trygg och saklig pedagog? Nej, är ett ord som ofta är svårt att lära in utan att låta arg eller irriterad och inlärning går verkligen mycket trögare om jag är irriterad/aggressiv, såvida jag inte har en väldigt undergiven elev (läs; hund). De undergivna lyder alltid snabbt då de blir rädda/osäkra och inte vill göra något som kan reta upp läraren (matte/husse). De undergivnas inlärning, utöver, NEJ och andra förbudsord, går sedan lika trögt eftersom de blir passiva, de vågar inte ta för sig och testa olika saker för att lyckas att göra rätt. 

Jag behöver inte ordet Nej. Om jag lär in ett uppmärksamhetsljud, inkallning, stanna m.m, så att det verkligen sitter, då behöver jag ju aldrig säga nej. När mina hundar exempelvis stannar och börjar tugga på ett kadaver, då klappar jag händer eller gör något "roligt" ljud och så fort de lyfter ett öra, eller på annat sätt visar att de lyssnar på mig, så kallar jag in dem. Skulle de avstå från att komma så går jag helt enkelt dit och byter/avleder på plats. Förr när jag röt nej till de hundar jag hade då, så fick det effekten att de såg mig som en konkurrent om det äckliga bytet. Men jag har bestämt mig för att jag inte är någon hund, alltså tänker jag inte konkurrera om hästbajs, skatungekadaver, grisöron eller annat äckligt. När det gäller byten så hade jag förr 4 olika typer av hundar. 

1. De som snöt bytet och sprang längre bort med det 

2. De som svalde innan jag hann blinka

3. De som vaktade det genom att stelna till och morra dovt

4. De som, undergivet, kröp ihop och såg ut som om jag brukade slå dem och lät mig ta bytet ifrån dem utan större protest

 

Hundtyp 4 var jag på den tiden väldigt stolt över, jag tyckte att jag hade "pli" på dem. De 3 första "typerna" var ju ett ganska stort problem och det största problemet var egentligen att jag själv hade tränat dem till att bli som de var, men jag var okunnig om hur inlärning fungerar, så jag förstod inte att det var mitt eget verk.

Jag skapade deras beteenden genom att ständigt ryta, slita ifrån dem allt de inte fick lov att ha och genom att ryta/vråla nej så fort de gick över mina personligt satta gränser, gränser som hundarna själva fick klura ut genom att testa och bli "fyade" :( 

Numera tränar jag med belöning för det som är rätt. Jag tillrättalägger miljö och annat vid nyinlärning, så att det inte skall kunna bli fel och tränar sedan med svårare och svårare störningar. Det blir givetvis fel ibland, även nu, och ibland blir jag irriterad, men då avstår jag från att träna vidare vid det tillfället. Det allra bästa är att jag numera känner mig trygg i att allt går att rätta till :) 

Hur är det nu med mat på bordet då? Hur gör man med dem som stjäl? Med ovanstående facit så gäller det ju att varken  träna din hund till att bli snabb på att svälja, snabb på att dra iväg och gömma sig eller duktig på att morra och bevaka byten. 

Ur hundars perspektiv är alltid det byte som inte någon vaktar, allmän egendom och alltså är det fritt fram att ta för sig av mat på bordet när inte någon vaktar den. De senaste 30 åren har jag alltid haft 2-7 hundar samtidigt, oftast 4-5, det gör att jag har kunnat betrakta samspelet i en flock. Om allt är normalt i en hundflock, alla är friska och mår väl och det finns tillräckligt med utrymme för att kunna dra sig undan för den som vill, så får den som har ett saftigt köttben gnaga ostört. De andra kan ligga och stirra på den som har benet men om allt är normalt så är det ingen som stjäl det. Ibland kan den som gnager tillåta en eller flera att hjälpa till och då gnager de tillsammans. Om köttbensgnagaren tröttnar och går därifrån så kan någon av de andra i flocken gå dit och ta det, utan problem. Om den som hade det först ångrar sig så lägger sig denne och väntar ut att den nye ägaren till bytet skall tröttna och passar sedan på när han/hon går ifrån. Undergivna hundar lämnar nästan direkt om någon stirrar på dem, de står i regel inte ut med den psykiska press som stirrandet innebär, andra kan fortsätta gnaga obekymrat hur länge som helst, ibland tills betraktaren ger upp och går. Jag har levt med halvstor till stora flockar, blandat tikar och hanar, i 25 år och har aldrig haft något slagsmål om ben eller andra byten. 

Det finns vissa hundar som avstår från att stjäla från bord och bänkar, om de har förstått att matte eller husse alltid äger bordet, även om de inte är där. Det är oftast de mest undergivna eller de som är säkra på att de kommer att få ta del av maten lite senare, matte/husse delar alltid med sig. 

Frågan är hur jag får min mest inbitna "mattjuv" att inte stjäla från bordet? 

Utan att skrämma, ryta eller aga så att hen helt enkelt inte vågar stjäla går det förmodligen inte, såvida jag inte tänker sitta vid bordet och vakta hela tiden. Men jag har kört med aggressiva, hotfulla metoder under mina 15 första år som hundägare och jag har valt bort dem. Numera lämnar jag inget framme omd et finns en risk att hundarna kan nå det. Skulle de ändå ta mat eller annat som är mitt så kallar jag på dem när jag ser det, det funkar perfekt eftersom de inte utvecklat vakt eller konkurrens om byten med mig. När de lämnar över "bytet" så får de en pyttebit av det där "bytet" som tack för att de väljer att backa och lämna över det till mig. 

Sedan slår jag mig själv med den där hoprullade tidningen och tänker, med aggressiv ton; 

"Fy Ninni! Fy dig som glömde maten framme!!" 

Det är förkylt

Nu har jag snorat i över en vecka, "det är ingen lång tid, en normal förkylning varar ca 6 veckor", sa någon till mig häromdagen. Det kan hända men för mig känns det helt onödigt att vara förkyld, jag vill helst inte vila, det finns så himla mycket roligt att göra. Men det finns, som de säger, inget ont som inte har något gott med sig; efter en viloperiod så brukar jag i stort sett alltid upptäcka att de träningsmoment jag jobbade med före vilan, sitter så himla mycket bättre när hundarna har fått ta det lugnt några dagar :) ...och helt utan träning blir de väl kanske aldrig, man gör ju saker i vardagen hela tiden som kräver viss koncentration/lydnad av våra hundar och en omgång 3x3 orkar jag ju oftast med ändå. Jag är glad att jag har haft sådan tur att mina hundar, trots att de är av väldigt aktiva raser (Schapendoes och Storpudel) klarar av att vila flera dagar i följd om det behövs. Det är ingen av dem som "klättrar på väggarna" efter en dag i soffan. Viska kan bli lite rastlös, men då bär hon lite prylar fram och tillbaka och sedan ser hon ut att vara väldigt nöjd med sig själv när hon återigen sträcker ut sig i soffan. 

Att vara mottaglig är ofta något positivt, det är fint att vara mottaglig för inlärning och nya idéer, men jag känner mig ganska ful efter att ha tagit emot den här rinnsnuvan och hostan i kombination med nästäppa och huvudvärk. Efter att ha sett mitt rödflammiga nylle i spegeln idag på morgonen så konstaterar jag att det är fult att vara mottaglig för virus/infektioner. 

Hundar kan också bli förkylda, det är ganska ovanligt att de får hög feber, även om det händer, vanligare är att de får rethosta, ont i halsen och rinnsnuva. Täppt näsa har jag nog aldrig sett på någon av mina 28 hundar ...undrar om de kan få nästäppa...? Hundars förkylningsvirus smittar hursomhelst precis som våra men den veterinär jag frågade senast svarade att de inte smittar mellan hund och människa. Det är när man är mottaglig, dvs har nedsatt immunförsvar, som man lättast blir smittad. Immunförsvar är nedsatt då man har någon sjukdom, skada, inflammation eller annat. Det fungerar också lite sämre hos valpar och riktigt gamla hundar. Under löpperioden, vid dräktighet och skendräktighet är också tiken mera känslig för virus o infektioner. Det finns ingen anledning att vidta några speciella åtgärder för att undvika förkylning. Men de behöver ju inte dricka ur samma skål som en hund som hostar, nyser eller har rinnsnuva, det finns ju även andra infektioner som smittar via sekret, noskvalster till exempel, men det är en helt annan historia. Prosit!

Det finns många webplatser att gå till om du vill läsa mer om hundens smittor? På SVA finns en del svar

 

Snö över Hunnaryd

Idag ligger snön som ett vackert vitt täcke över vårt hundpensionat i Hunnaryd. Jag såg snön när jag skulle ut och ta emot första kunden för dagen, ändå tog jag på mig foppatofflorna och klev ut i det kalla, vita, kunden såg lite tveksamt på mig och mina tofflor som nu var fulla av snö, och sa: "Det märks att Frodo trivdes när han var här senast, han var så ivrig att få komma in och han ser så glad ut". Jag svarade att han nog skrattar åt mig och mina snöblöta fötter. Kunden log lite vänligt och så pratade vi inte mer om det.

När snön har lagt sig över allt lerigt och smutsigt så blir det så lugnt och mysigt på något vis och för en stund kan jag låtsas att rastgårdarna är rena och fina, men snart är det dags att gå ut och städa undan exkrementhögarna som jag vet döljer sig därunder trots att man inte ens kan ana dem just nu. Ett riktigt skitjobb kan man tycka, men faktum är att man kan filosofera även när man städar undan bajs, det kan vara riktigt rogivande att gå där med grepen, jag använder en sådan där med plastspetor, som man har när man mockar i stallet. ...men jag väntar nog en liten stund till, tar en extra mugg kaffe, tittar ut genom fönstret och njuter av stillheten och av att det ser så rent och vackert ut. Tänk om det får vara så här härligt, vintrigt över jul!