Hundpromenader i 17 minusgrader är mer än uppfriskande! Efter några rundor känns det som att blodet i ådrorna har övergått från flytande till fast form, det känns som att skelettet har blivit så skört att det faller i bitar om man skulle knacka för hårt på dörren. Att käkarna låser sig hos diverse olika "livsfarliga" raser och taxar är en allmänt känd skröna, men mina käkar har verkligen låst sig, känns som att jag aldrig mer kommer att tina upp, våra barn kommer att bli förtjusta, nu slipper de morsans tjat. Jag tar försiktiga steg för att inte spräcka alla de små benen i mina djupfrysta fötter, just nu drömmer jag om ett mysigt häxbål med go värme runt fötterna, synd att påsken kommer sent i år. Tur att solen tittar fram och lyser upp omgivningen, man blir åtminstone glad och det är inte fy skam. Och när jag tittar ner vid mina avdomnade fötter och möter den varma blicken från en tillgiven, svansviftande kompis, då känner jag att det är värt det! :)