Snart advent, igen! När man är i medelåldern så går allting med en rasande fart, eller så har det inte med ålder att göra, kanske mer att jag börjar inse att jag måste ta vara på varje dag och att det känns som att risken finns att jag inte hinner göra allt jag har tänkt. Nej, jag är inte sentimental, bara glad över att jag har lärt mig att glädjas åt de små sakerna i livet, det tog lite tid att komma till insikt :) 

Just nu är jag MYCKET glad! Det är advent, advent som ju betyder ankomst och någon skall verkligen komma och det är inte vem som helst. Om du har gissat på Jesus eller tomten nu så kanske det är rätt på sätt och vis, men jag väntar på en rödhårig liten heffaklump. En rar liten tollaretik som heter Tova. Jag är självutnämnd "moster" till denna ljuva lilla valp och Carina, vår eminenta instruktör, blir hennes matte. Jag har nästan exakt samma känslan av förväntan som för 23 år sedan då jag skulle bli människo-moster för första gången! 

Livet är både upp och ner och vi får åka Berg- och dalbana lite till mans. Jag försöker välja det som är gott och nu gläds jag med och ser fram emot Carina och Peders lilla knyte :) 

Ha en mysig första advent! ...sen är det bara 3 veckor kvar till ankomsten!

PS. Minns hur jag höll på att elda upp Quila i vintras, INGA ÖPPNA LÅGOR som husdjur eller småbarn kan komma åt! /kram Ninni

Nu har jag snorat i över en vecka, "det är ingen lång tid, en normal förkylning varar ca 6 veckor", sa någon till mig häromdagen. Det kan hända men för mig känns det helt onödigt att vara förkyld, jag vill helst inte vila, det finns så himla mycket roligt att göra. Men det finns, som de säger, inget ont som inte har något gott med sig; efter en viloperiod så brukar jag i stort sett alltid upptäcka att de träningsmoment jag jobbade med före vilan, sitter så himla mycket bättre när hundarna har fått ta det lugnt några dagar :) ...och helt utan träning blir de väl kanske aldrig, man gör ju saker i vardagen hela tiden som kräver viss koncentration/lydnad av våra hundar och en omgång 3x3 orkar jag ju oftast med ändå. Jag är glad att jag har haft sådan tur att mina hundar, trots att de är av väldigt aktiva raser (Schapendoes och Storpudel) klarar av att vila flera dagar i följd om det behövs. Det är ingen av dem som "klättrar på väggarna" efter en dag i soffan. Viska kan bli lite rastlös, men då bär hon lite prylar fram och tillbaka och sedan ser hon ut att vara väldigt nöjd med sig själv när hon återigen sträcker ut sig i soffan. 

Att vara mottaglig är ofta något positivt, det är fint att vara mottaglig för inlärning och nya idéer, men jag känner mig ganska ful efter att ha tagit emot den här rinnsnuvan och hostan i kombination med nästäppa och huvudvärk. Efter att ha sett mitt rödflammiga nylle i spegeln idag på morgonen så konstaterar jag att det är fult att vara mottaglig för virus/infektioner. 

Hundar kan också bli förkylda, det är ganska ovanligt att de får hög feber, även om det händer, vanligare är att de får rethosta, ont i halsen och rinnsnuva. Täppt näsa har jag nog aldrig sett på någon av mina 28 hundar ...undrar om de kan få nästäppa...? Hundars förkylningsvirus smittar hursomhelst precis som våra men den veterinär jag frågade senast svarade att de inte smittar mellan hund och människa. Det är när man är mottaglig, dvs har nedsatt immunförsvar, som man lättast blir smittad. Immunförsvar är nedsatt då man har någon sjukdom, skada, inflammation eller annat. Det fungerar också lite sämre hos valpar och riktigt gamla hundar. Under löpperioden, vid dräktighet och skendräktighet är också tiken mera känslig för virus o infektioner. Det finns ingen anledning att vidta några speciella åtgärder för att undvika förkylning. Men de behöver ju inte dricka ur samma skål som en hund som hostar, nyser eller har rinnsnuva, det finns ju även andra infektioner som smittar via sekret, noskvalster till exempel, men det är en helt annan historia. Prosit!

Det finns många webplatser att gå till om du vill läsa mer om hundens smittor? På SVA finns en del svar

När våra barn har varit sådär 2 år, ni vet när de börjar kunna gå hyfsat stadig, ja, till och med kan springa eller skutta några steg? Då brukar jag ta dem i handen, böja mig framåt, de är ju så små, och säga: "Nu förstår du lille vän, nu kan du gå så duktigt så nu är det dags att börja motionera". Första etappen brukar gå bort till grannen, det är en raksträcka och helt plant, ca 400 m grusväg med fri sikt, alltså egentligen ingen match för en som kan gå...

...nä, det här är inte sant. ALLA vet väl att en så liten unge inte behöver någon motion...? Men varför i hela fridens namn tror man att valpar behöver motionera då?! Det är ju EXAKT samma sak! Leder, muskler, balans ingenting fungerar fullt ut, som hos en vuxen hund. Ändå finns det, till och med uppfödare, som motionerar valpar. Jag väljer att tro att det är okunskap, jag vill inte tro att någon vill plåga eller skada sin valp, genom motion, med berått mod.

Förutom att leder och muskler tar stryk av motion i för tidig ålder så är det också en mental prövning för den lilla valpen. Det som väldigt få verkar veta är att valpar som motionerar blir enormt stressade, muskler och leder blir stressade vilket kan ge inflammationer och andra problem men att utsätta kroppen för något som den inte är mogen för gör att även hjärnan och därmed "tänket" blir stressat.

Kroppen alstrar stresshormoner, bl a adrenalin och kortisol, adrenalinet är inte något problem, men kortisolet tar så lång tid på sig att gå ur kroppen så att om man motionerar valpen inom ett dygn igen, och sedan igen... då kommer valpen aldrig att komma ner i en normalnivå. Den kommer alltså att ha alldeles för höga nivåer av detta  stresshormon vilket gör att även inre organ kan ta skada på sikt. 

Det är inte bara koppelpromenader som är stressande, att kasta pinnar/bollar åt hunden eller pipleksaker kan vara oerhört stressande, det finns hundar som blir "boll-/pinntokiga", de kan inte koppla av om det finns pinn- eller bolliknande föremål i deras närhet, utan sitter och skakar av stress. För den oinvigde kanske hunden ser "rolig" ut, "den viftar ju på svansen, då måste den väl vara glad?" Nja, hundar viftar på svansen i en massa situationer, till och med vid ren aggression ibland. Det gäller att ha förmåga att tolka HELA hunden, inte bara en liten kroppsdel. Något annat som kan stressa en valp är lek med andra hundar. Man tror ofta att "de har kul tillsammans", när jag kan utläsa att den ena hunden verkligen avskyr att vara där, man tolkar den bugande, stillastående hunden som att det gör en lekinvit, när den egentligen ger en lugnande signal till den andra - som kanske inte bryr sig. 

Det finns ytterligare en sak som kan stressa en hund väldigt mycket och det är FÖR höga krav. Se till att din hund trivs med att vara intill dig så får du en kompis som aldrig sviker och sällan viker från din sida. Jag skriver sällan, därför att en hund är ett djur, vi kan inte räkna med att de skall göra rätt till 100%, dvs så som vi anser att det är rätt. Om vi vill ha en liten robot så kanske det inte är ett domesticerat rovdjur, dvs hund, vi skall köpa.

Hundar som lider av stress kan ge en massa symtom som kan vara svåra att uppfatta om man inte är så hundvan. Vi uppfattar ofta dessa symtom som "ovilja", "ofog" och "dumheter", men det handlar egentligen mera om hur vi väljer att tolka dem, eftersom vi inte förstår hundens språk.

De vanligaste symtomen på att hunden har fått gå för långa och stressande promenader är: 

Att ofta gäspa och/eller slicka sig om munnen - signal om att hunden befinner sig i en jobbig situation fysiskt/psykiskt

Bita i kopplet - vill bli av med orsaken till att det är så jobbigt

Krafsa på matte/husses ben - vädjan om att få slippa gå mer

Bita i matte/husses ben eller armar - mer markant sätt att vädja eftersom ingen förstod då hunden krafsade

Stanna och klia sig - ett sätt att skaffa vila på egen hand när ingen förstår

Skälla, till synes utan anledning - Skälla är ett sätt att göra av med stress, precis som stressade människor kan ryta/ropa

DRA i koppel - hunden kämpar för att komma ifrån kopplet

En hund som inte vill leka med en annan hund kan springa oavbrutet fram och tillbaka för att med jämna mellanrum sätta sig eller ställa sig i lekställning, helt stilla, nästan som en staty. Ofta tittar den vädjande på matte/husse också. Ett annat sätt är att "snappa" i luften efter den andra hunden när den kommer för nära, vi tolkar det ofta som ett tecken på att den vill bitas och så får den skäll för att den, egentligen, är trött och osäker på den andra hunden. 

Sen kommer vi till det där med INLÄRNING, en stressad individ, djur eller människa har mycket svårare att lära in nya saker, minnet försämras avsevärt.

Hur är du själv när du är stressad? Jag kan gå omkring med ett par glasögon på huvudet och leta efter mina glasögon. Jag kan ha nyckelknippan i handen och samtidigt leta efter den. Jag tror att jag har glömt att låsa och måste kolla flera gånger, sedan vet jag ändå inte säkert om jag verkligen har låst. Jag kan läsa samma mening flera gånger utan att förstå innebörden av den... 

Om din hund har ständigt stresspåslag så kan du lugnt räkna med att din hund har mycket svårare att tillgodogöra sig hundkursen/lydnadsträningen. Skyll inte på hunden i så fall, fundera igenom er vardag. Förändra sådant som du kommer på som inte är till gagn för din hund. Se till att hålla dig själv lugn - både lugn och stress är "smittsamt", och du kommer att få en mer harmonisk hund som kan tillgodogöra sig inlärningen. 

Anlita en hundcoach/instruktör/hundpsykolog om du känner att du behöver specifika råd om just din hund. Hjälp finns att få på i stort sett alla orter i hela Sverige numera. 

Att jag har ett brinnande intresse för hundar är nog ganska känt, åtminstone i den närmaste kretsen runt min familj. Vi har fyra härliga hundar i familjen just nu och jag är nöjd med antalet även om det ibland känns lite betungande och ger mig dåligt samvete när jag inte hunnit träna alla tillräckligt mycket. Och någon gång är det svårt när jag inte vet vilka jag skall välja att få följa med, det är så himla svårt att välja bort någon, men oftast är det bara roligt att de är så många, det underlättar till och med ibland; de äldre fostrar de yngre om jag inte är riktigt kry för långpromenader så kan de klara motionen någon dag genom att rusa av sig i vild lek tillsammans en stund. Jag har aldrig tänkt så mycket på att hundar är ett så stort intresse för mig. Jag kan tänka smått elaka tankar om en del som är "golfidioter", "datanördar" eller "träningsnarkomaner", det är svårare att se sig själv utifrån. När jag någon enstaka gång per år åker någonstans utan hund så kan jag inte låta bli att snegla avundsjukt på dem som har hundar med sig. Vad kallar man en människa som snart fyller 50 år och inte kan låta bli att fråga "Får jag hälsa på din hund?" när hon för EN gångs skull är ute och roar sig utan hund? Min pappa sa ibland irriterat men med en underton av kärlek i rösten: "Du är en riktig hundfia, det har du alltid varit och det kommer nog aldrig att gå över", jag är helt säker på att han hade rätt och jag har börjat tro på att vissa föds till det. Om man kunde spåra min släkt 8-10.000 år tillbaka så tror jag att mina förfäder var bland dem som startade domesticeringen av vargen, alltså de som började tämja vargarna och startade den avel som ligger till grund för dagens sällskapshundar. Jag tror att min kärlek till hunden är genetisk och att det inte går att göra något åt det. Alltså har jag ett behov av att ha en liten flock omkring mig för att jag skall må bra och det måste väl kunna ses som ett hållbart argument i framtida diskussioner med maken? ...när jag börjar känna att det är dags för ytterligare en jycke menar jag. Var och en är salig i sin tro och jag tror på det genetiska arvet i mitt fall ;) 

När det gäller mitt brinnande intresse så höll det på att sluta i katastrof för ett par veckor sedan. Maken skulle gå och lägga sig och påstod att jag också såg trött ut, nu är jag en lite envis person så jag hävdade motsatsen och påstod att jag skulle se färdigt det program jag hade börjat titta på. Att mannen i mitt liv ansåg att jag såg väldigt sömnig ut det tänkte jag inte bry mig om alls. Pelle lämnade vardagsrummet och jag tror knappt att han hann upp på andra våning innan jag sov, ja, jag erkänner; han hade rätt. 

Jag vaknade hastigt, flög upp på fötter och såg mig omkring. Vilken lukt! Det stank av bränt hår, jag böjde mig fram och blåste ut blockljuset på vardagsrumsbordet och såg mig omkring. Viska låg utsträckt, helt obekymrad, i soffan. Bullen stod vid grinden och verkade vilja gå ut i hallen. Bimbo stod i ett hörn med sänkt huvud. Tequila vankade omkring runt soffan. Då insåg jag att lukten måste komma från någon av hundarna, jag gick igenom varje hunds päls, det var lite dåligt ljus i rummet men jag kände igenom dem, en i taget innnan jag skickade ut dem i trädgården. Jag upptäckte inget konstigt, mer än att Tequilas päls var lite tufsig i nacken och vid ena örat. 

Plötsligt stod vår 16-åring i trappan, yrvaket undrade han vad jag sysslade med. Han sov på andra våning och hade vaknat av lukten! Det stank verkligen av bränt hår i hela huset. Jag tittade på golvet och såg små svarta tussar, det såg ut som om någon hade vrängt ur en socka med ludd i på golvet. "Vem har vrängt sin socka här?" hann jag tänka innan jag insåg att det måste vara päls. Jag böjde mig ner och skulle ta upp en liten pälstuss, då upptäckte jag att det bara var aska, ren aska i små tussliknande formationer. "Herregud! Tequila har brunnit!" Insikten gjorde nästan ont, jag blev rädd i efterskott. Jösses, jag hade somnat ifrån blockljuset på bordet, intill ljuset stod en skål med chips, Tequila har väl blivit sugen och gått upp på bordet med framtassarna, sträckt sig över ljuset för att nå chipsskålen och fattat eld, utan att jag vaknade. Hon har sedan sprungit runt i rummet, "asktussarna" låg inom ett begränsat utrymme en bit från soffan, antagligen har hon skakat sig så att det har slocknat. Någon sa att det oftast "bara" pyr i hår/päls och på något vis så hade det slocknat av sig självt. 

Hur kan man somna ifrån ett ljus på bordet? Det är inte försvarbart, jag känner mig verkligen som en riktigt dålig människa. Vi har flera barn och hundar, hela huset kunde ha brunnit ner. Det enda som är bra med detta är att det inte kommer att hända igen. Alla blockljus och öppna ljuslyktor är utslängda och på soffbordet står en ordentligt tilltagen ljuslykta med "hatt" på. Även fortsättningsvis kommer mitt intresse för hundar att brinna, men några brinnande hundar vill jag slippa uppleva fler gånger. 

Tänd ljus och mys för fullt hela kalla vintern, men var rädda om er själva, barnen och djuren och se till att ni har bra lyktor där ingen kommer åt lågan! 

KRAM Ninni

Jösses vad många trevliga hundar och hundägare jag träffade igår! :)

Härligt med engagerade hussar och mattar som gör sitt yttersta för att förstå sig på sina 4-benta kompisar. Efter sista kursen mötte jag en ljuvlig setterhane, King, vilket jobb jag har! Omväxlande och roligt med massor av spännande hund- och människomöten. Settern igår hade beställt bad och klippning och jag fick anledning att testa min nya monsterfön, det gick riktigt bra. Jag satte fetvadd i öronen på honom så att han inte skulle störas lika mycket av ljudet, det låter ungefär som när man startar en jetmotor men King såg helt obekymrad ut. Han fick lite tassmassage och extra puts på klorna också, bara för att han var så go´.

Idag hälsar vi en ny elev välkommen! Det är en tjej som går på hundskötarutbildningen på Stora Segerstads naturbruksgymnasium utanför Värnamo. Eleverna från den utbildningen brukar alltid vara både trevliga, intresserade och duktiga så vi ser fram emot att träffa Erica!

Hundpromenader i 17 minusgrader är mer än uppfriskande! Efter några rundor känns det som att blodet i ådrorna har övergått från flytande till fast form, det känns som att skelettet har blivit så skört att det faller i bitar om man skulle knacka för hårt på dörren. Att käkarna låser sig hos diverse olika "livsfarliga" raser och taxar är en allmänt känd skröna, men mina käkar har verkligen låst sig, känns som att jag aldrig mer kommer att tina upp, våra barn kommer att bli förtjusta, nu slipper de morsans tjat. Jag tar försiktiga steg för att inte spräcka alla de små benen i mina djupfrysta fötter, just nu drömmer jag om ett mysigt häxbål med go värme runt fötterna, synd att påsken kommer sent i år. Tur att solen tittar fram och lyser upp omgivningen, man blir åtminstone glad och det är inte fy skam. Och när jag tittar ner vid mina avdomnade fötter och möter den varma blicken från en tillgiven, svansviftande kompis, då känner jag att det är värt det! :)

Igår kväll hade vi Fri träning fyra besökande hundar med tillhörande mattar, vi saknar vår kille som brukade dyka upp ganska regelbundet med en snygg gammal welsh :) Vi varvade träning med hundspråksprat och till fikat kom vi in på det där med äckliga maskar av olika sorter, usch... inte så roligt men viktigt! Avslutningsvis klippte jag klorna av en urgullig curly-valp (curly coated retriever, hoppas att jag stavade rätt nu ;)

Onsdag morgon började med en sjukskriven personal, feber och ont i halsen, krya på dig Anneli! Efter rastningarna fick vi besök av en dvärgpudel som ville ha kloklippning, eller ville... det ville hon nog inte, hon är lite blyg och morrar åt mig, men när de väl var både klippta och slipade så var hon lika glad som innan :)

Ikväll har vi avslutning på vår tävlingsrallygrupp. Undrar om de har anmält sig till tävling allihopa nu...? Dags för mig att kika in på brukshundklubbens hemsida!

Idag lägger vi utt bloggen som Ninni skall skriva lite av varje i. Varsågod att starta