Vi har haft förmånen att få leva tillsammans med världens mest underbara lilla tik! Av alla mina hundar så är Bimbo den som kommit att stå mig allra närmast. 

Bimbo kom till oss i oktober 2001, en liten svart schapendoestik med vitt på bringan och lite vitt på tårna. Redan som valp hade hon ett helt oemotståndligt, vackert uttryck. Hon var självständig och fann sin plats bland våra irländska varghundar direkt och när hon växte upp så tog hon kommandot över alla hundar och ungar i familjen och såg till att skapa lugn och ro här hemma. Så himla trygg och go´. Hon är den första, av mina, hundar som jag aldrig "straffat" för oönskade beteenden. Hon är den första, som jag aldrig vrålat åt. Hon är den första, som jag (nästan) aldrig ryckt i kopplet. Hon är den första som jag aldrig korrigerat med fysiska övergrepp som knuffar och "nyp i nackskinnet". Hon är den första hund som jag behandlat med respekt fullt ut. Och det blev så himla bra! Kontakten och glädjen som kom med "på köpet" är obetalbar och går aldrig att få om man ständigt ryter, domderar och trycker ner sin hund :)  

Det var vår första irländska varghund, Cherie, som fick mig att börja tvivla på de metoder jag använde för att fostra och träna hundar. Hon var som en drottning bland andra hundar, lät aldrig någon annan hund behandla henne respektlöst och de gav henne ständigt undergivna, vänliga signaler. Jag såg detta och började fundera över varför? Hon röt aldrig åt dem. Hon bet dem inte. Hon tryckte inte ner dem i backen när hon blev irriterad. Hon skakade dem aldrig i nackskinnet. Nej hon stod bara där som en kunglighet och de andra följde henne som om hon var deras idol. Någon gång lyfte hon ena läppen och det kunde mullra lite lätt från magregionen, men det var endast om någon försökte ta ett köttben ifrån henne eller om de klev på henne när hon låg ner. Jag gjorde massor av fel och begick en del stora misstag med våra två första varghundar, innan jag förstod bättre, men när Tossa kom så hade jag bestämt mig för att bli mer som Cherie, denna vackra, stolta, vänliga irländska varghund fick bli min förebild. Jag hade helt enkelt fått nog av att skrika och gapa som en fullkomlig idiot utan kontroll, jag hade tröttnat på att trycka ner och ställa mig över hundar (nedläggning/rullning) för att de gjorde något som jag inte gillade.  Jag kände att det egentligen inte alls passade mig som person, jag är egentligen en ganska lugn, sansad och positiv person, men jag kunde inget annat sätt att fostra hund. 

Att förändra träningsmetoder och mitt förhållningssätt till hundarna i vardagen gick inte över en natt, långtifrån, det var mer en process på sådär, minst, 5-6 år. Gamla (o-)vanor är svåra att bryta. Tossa var född 1996 och när Bimbo kom 2001 så var jag nästan klar med min "förvandling" från hulken till en sansad och hyfsat normal människa. Numera så tränar jag hund för att det gör mig glad. Jag har fått mycket större tålamod och jag irriterar mig inte över minsta misstag och det är sällan jobbigt att vare sig leva med eller träna hundar längre. 

Jag är stolt över att jag vågade prova ett annat sätt att träna, äga och fostra hund och jag är stolt över att det blev så bra! Och jag är oerhört tacksam för de hundar jag har haft som har följt mig i vått och torrt och aldrig svikit, trots att jag varit dum många gånger. Jag har så mycket att vara tacksam över men just idag är jag ganska ledsen.

Bimbo är sjuk. Hon fyllde 13 år den 17 augusti och jag pendlar just nu mellan hopp och förtvivlan. Jag vet att hundar inte kan leva hur länge som helst, men just den här hunden har kommit att betyda så mycket mer för mig på grund av att jag under hennes livstid har lärt mig så oerhört mycket och Bimbo har varit med hela vägen som en glad och träningsvillig "försökskanin" när jag har lärt mig klickerträning, servicehundsträning, rallylydnad, agility, freestyle, viltspår, personspår, id-spår, kantarellsök, lite vallning, bollvallning, diplomathundsträning m.m. Allt skulle testas och Bimbo var alltid med på noterna :)

Bimbo har aldrig svikit mig, inte en enda gång och nu måste jag leva upp till att vara min "hunds bästa vän" och se till att hon den sista tiden i livet får känna sig trygg, vara smärtfri och att hon får leva och avsluta livet med värdighet. Det är tungt… Vi vet inte hur det går idag hos veterinären, men vi vet att hundar inte kan leva för alltid.

Det gör så ont, att tänka på att hon inte skall möta mig med sin vänligt viftande svans. Det gör så ont att veta att jag aldrig mer kommer att få känna hennes framtassar runt nacken när hon "kramas". Det gör så himla ont att veta att jag aldrig mer kommer att kunna möta hennes varma, kloka blick. Det gör så ont att förlora någon man älskar, men

inte en enda sekund tänker jag att jag skulle ha velat leva de senaste 13 åren utan dig, TACK Älskade Bimbo för all kärlek och för allt du har lärt mig, jag önskar, och hoppas, att du känner hur värdefull du är! <3