Får man säga NEJ till sin hund?

Jag får ofta frågan om det är okej att säga NEJ till sin hund. Ja, man får lov att säga vad man vill till sin hund. Enligt lag så betraktas våra hundar som varor, ungefär som bilar och kylskåp och man får tilltala dem precis som man vill, en viss skillnad finns dock, de är levande djur och man får aldrig gå över de gränser som finns i djurskyddslagen. 

Men, om vi skall prata inlärning och någon undrar hur de snabbast skall lära sin hund bra saker, då rekommenderar jag att man skippar ordet NEJ, beroende på hur man väljer/valt att lära in ordet, ofta gör man det med irriterad/arg röst. Om du själv skall lära dig något snabbt och vll att kunskapen skall sitta kvar länge, vill Du då att någon ryter in kunskaperna så att "du fattar"?! Eller föredrar Du att lära dig av en lugn, trygg och saklig pedagog? Nej, är ett ord som ofta är svårt att lära in utan att låta arg eller irriterad och inlärning går verkligen mycket trögare om jag är irriterad/aggressiv, såvida jag inte har en väldigt undergiven elev (läs; hund). De undergivna lyder alltid snabbt då de blir rädda/osäkra och inte vill göra något som kan reta upp läraren (matte/husse). De undergivnas inlärning, utöver, NEJ och andra förbudsord, går sedan lika trögt eftersom de blir passiva, de vågar inte ta för sig och testa olika saker för att lyckas att göra rätt. 

Jag behöver inte ordet Nej. Om jag lär in ett uppmärksamhetsljud, inkallning, stanna m.m, så att det verkligen sitter, då behöver jag ju aldrig säga nej. När mina hundar exempelvis stannar och börjar tugga på ett kadaver, då klappar jag händer eller gör något "roligt" ljud och så fort de lyfter ett öra, eller på annat sätt visar att de lyssnar på mig, så kallar jag in dem. Skulle de avstå från att komma så går jag helt enkelt dit och byter/avleder på plats. Förr när jag röt nej till de hundar jag hade då, så fick det effekten att de såg mig som en konkurrent om det äckliga bytet. Men jag har bestämt mig för att jag inte är någon hund, alltså tänker jag inte konkurrera om hästbajs, skatungekadaver, grisöron eller annat äckligt. När det gäller byten så hade jag förr 4 olika typer av hundar. 

1. De som snöt bytet och sprang längre bort med det 

2. De som svalde innan jag hann blinka

3. De som vaktade det genom att stelna till och morra dovt

4. De som, undergivet, kröp ihop och såg ut som om jag brukade slå dem och lät mig ta bytet ifrån dem utan större protest

 

Hundtyp 4 var jag på den tiden väldigt stolt över, jag tyckte att jag hade "pli" på dem. De 3 första "typerna" var ju ett ganska stort problem och det största problemet var egentligen att jag själv hade tränat dem till att bli som de var, men jag var okunnig om hur inlärning fungerar, så jag förstod inte att det var mitt eget verk.

Jag skapade deras beteenden genom att ständigt ryta, slita ifrån dem allt de inte fick lov att ha och genom att ryta/vråla nej så fort de gick över mina personligt satta gränser, gränser som hundarna själva fick klura ut genom att testa och bli "fyade" :( 

Numera tränar jag med belöning för det som är rätt. Jag tillrättalägger miljö och annat vid nyinlärning, så att det inte skall kunna bli fel och tränar sedan med svårare och svårare störningar. Det blir givetvis fel ibland, även nu, och ibland blir jag irriterad, men då avstår jag från att träna vidare vid det tillfället. Det allra bästa är att jag numera känner mig trygg i att allt går att rätta till :) 

Hur är det nu med mat på bordet då? Hur gör man med dem som stjäl? Med ovanstående facit så gäller det ju att varken  träna din hund till att bli snabb på att svälja, snabb på att dra iväg och gömma sig eller duktig på att morra och bevaka byten. 

Ur hundars perspektiv är alltid det byte som inte någon vaktar, allmän egendom och alltså är det fritt fram att ta för sig av mat på bordet när inte någon vaktar den. De senaste 30 åren har jag alltid haft 2-7 hundar samtidigt, oftast 4-5, det gör att jag har kunnat betrakta samspelet i en flock. Om allt är normalt i en hundflock, alla är friska och mår väl och det finns tillräckligt med utrymme för att kunna dra sig undan för den som vill, så får den som har ett saftigt köttben gnaga ostört. De andra kan ligga och stirra på den som har benet men om allt är normalt så är det ingen som stjäl det. Ibland kan den som gnager tillåta en eller flera att hjälpa till och då gnager de tillsammans. Om köttbensgnagaren tröttnar och går därifrån så kan någon av de andra i flocken gå dit och ta det, utan problem. Om den som hade det först ångrar sig så lägger sig denne och väntar ut att den nye ägaren till bytet skall tröttna och passar sedan på när han/hon går ifrån. Undergivna hundar lämnar nästan direkt om någon stirrar på dem, de står i regel inte ut med den psykiska press som stirrandet innebär, andra kan fortsätta gnaga obekymrat hur länge som helst, ibland tills betraktaren ger upp och går. Jag har levt med halvstor till stora flockar, blandat tikar och hanar, i 25 år och har aldrig haft något slagsmål om ben eller andra byten. 

Det finns vissa hundar som avstår från att stjäla från bord och bänkar, om de har förstått att matte eller husse alltid äger bordet, även om de inte är där. Det är oftast de mest undergivna eller de som är säkra på att de kommer att få ta del av maten lite senare, matte/husse delar alltid med sig. 

Frågan är hur jag får min mest inbitna "mattjuv" att inte stjäla från bordet? 

Utan att skrämma, ryta eller aga så att hen helt enkelt inte vågar stjäla går det förmodligen inte, såvida jag inte tänker sitta vid bordet och vakta hela tiden. Men jag har kört med aggressiva, hotfulla metoder under mina 15 första år som hundägare och jag har valt bort dem. Numera lämnar jag inget framme omd et finns en risk att hundarna kan nå det. Skulle de ändå ta mat eller annat som är mitt så kallar jag på dem när jag ser det, det funkar perfekt eftersom de inte utvecklat vakt eller konkurrens om byten med mig. När de lämnar över "bytet" så får de en pyttebit av det där "bytet" som tack för att de väljer att backa och lämna över det till mig. 

Sedan slår jag mig själv med den där hoprullade tidningen och tänker, med aggressiv ton; 

"Fy Ninni! Fy dig som glömde maten framme!!"