"Men snälla mamma, jag tar ut mina pengar från banken!" Den lilla blonda 9-åringen, som var på kalas hos kusinerna i Varberg, kramade telefonluren hårt och hoppades, hoppades... Mamman hade inte kunnat åka med på kalaset på grund av influensa och så ringer en upprörd liten dotter och hasplar ur sig att farbror Gösta blivit allergisk och att de nu ska sälja dvärgpudelvalpen de köpt precis före jul. "Snälla mamma, snälla... tänk om någon annan köper henne!" Mamman sa trött: "Får jag prata med pappa?" Flickan stod allvarlig och lyssnade, pappan pratade länge, den febriga mamman var tvungen att bestämma sig för om hon var redo att ta hand om en liten valp. Man kan aldrig räkna med att ett barn skall klara av och hinna med att ta ansvar för en hund varje dag året om. Dessutom tillkommer det en massa utgifter efter det att köpesumman är betald. Ansvarstagande föräldrar skaffar bara djur som de själva har intresse av att sköta om. Efter en, för flickan, evighetslång, väntan så harklade sig pappa och lämnade allvarsamt över luren till den lilla blonda igen, i andra änden hördes mammans lite uppgivna röst: "Okej då, men då går dina pengar som du sparat till cykel åt. Förstår du att om du köper valpen nu så kommer du inte att kunna få en ny cykel till våren?" Flickan hade slutat lyssna efter "Okej"... 

....och jag kan fortfarande känna den där bubblande lyckokänslan i bröstkorgen, en känsla av overklighet och ögonen blir tårfyllda, nu som då. Jag kunde inte släppa taget om den där lilla mjuka, svarta ulltussen på hela eftermiddagen, jag höll henne tätt intill mig och kände varje andetag som den lilla, lilla varelsen tog. Hon tryckte sig intill mig och jag var lyckligast i hela världen och varje gång jag kommer en hund riktigt nära, så kan jag förnimma den där känslan av lycka som jag upplevde där på Egnahemsgatan i Varberg för snart 37 år sedan.

Jag unnar alla barn och vuxna att få vara med om åtminstone ett sådant tillfälle i livet. Jag fick verkligen ta ut mina pengar från bankkontot, jag fick betala valpen nästan alldeles själv och när våren kom och min gamla cykel var för liten, då läste mamma annonser på "Söndagsmarknaden" i Borås tidning och så åkte vi och köpte varsin stor damcykel med ballongdäck, jag tror att vi fick ge 35 kronor styck. De var handmålade, min var grön, hennes blå. Jag var glad trots att cykeln var alldeles för stor så att jag fick hoppa av varje gång jag skulle stanna. Och jag var inte speciellt avundsjuk på att min bästis hade en Monark minicykel, som gick att fälla ihop, det var väl ändå väldigt sällan någon fällde ihop dem? ;) Jag hade ju en alldeles egen liten hund, med stamtavla och allt och hon var på väg att bli en "äkta" silverpudel, allteftersom hon växte och vi klippte hennes svarta päls så började silverfärgen framträda mer och mer. Jag var så himla stolt över att jag hade betalat Katinka själv, så stolt att jag fortfarande sträcker lite på mig när jag berättar om det :) 

Katinka fick byta namn, det blev ohållbart att jag skulle springa och kolla på en kom-ihåg-lapp varje gång jag ville ropa på henne. Pappa sa Kickan och vi andra började säga Kicki. När sportlovet kom blev Kicki sjuk. Hon fick "äta upp" det hon, bokstavligt talat, hade ätit upp under jul och nyår i sin förra familj. Hon fick akut gastrit och allt berodde på alla nötskal som hon hade tuggat i sig under helgerna. Skal som hennes människor hade tappat på golvet när de knäckte nötter, de där skalen låg nu som en tung klump i hennes lilla mage och ställde till det något alldeles hemskt. Tänk på detta i jul, undvik onödigt lidande för både hund och plånbok. Håll alla hundar på behörigt avstånd från choklad, nötter, russin, paketsnören och annat som är olämpligt för både små och stora hundar att tugga på. Det kan bli både plågsamt och svidande dyrt.

Idag lägger vi utt bloggen som Ninni skall skriva lite av varje i. Varsågod att starta